Ingen kan riktigt förklara varför språkliga avarter plötsligt uppstår och sprider sig över samhället som en cancer. När jag var liten tror jag knappt någon särskrev (vi gjorde andra dumheter istället) men någon gång för kanske tjugofem år sedan började mellanslagstangenten missbrukas så smått, och allt eftersom tiden gått har en hel generation verkat bli blind för om det är ett eller två ord som avses. Jag har även märkt att det spridit sig långt upp i åldrarna, obegripligt nog.
Likadant är det med ”var” och ”vart”. ”Var” syftar på en plats: Var är mina nycklar? och ”vart” på en riktning: Vart ska vi åka? Men över en natt började alla födda från, säg -90 och framåt säga: Vart är mina nycklar? istället. Jag har ingen aning om varför.
När det gäller användandet av var respektive vart spelar det inte någon egentlig roll, alla förstår vad som avses ändå, men i särskrivningsfallet fyller regeln en språklig nytta för att undvika missförstånd.
Jo, jag vet att särskrivningshumor är ett uttjatat ämne, men jag blev ändå glad när jag hittade en både pedagogisk och kul grupp på Facebook igår som heter Bilder i kampen mot särskrivning. Den verkar ha sitt ursprung i Norge, tydligen grasserar samma mellanslagstangentmissbruk även där.
Här är några exempel på hur de illustrerar tumregler för att motverka särskrivning:
